Stranden ligger vid och bred och möter havet på ett närmast obefintligt sätt. Vågorna skummar vita där de bryts och suger upp sanden under sig. Jag vill inte gå där. Ett kärnkraftverk sticker upp en bit bort, liksom på andra sidan havet, men så enkelt kan det väl inte vara? Det finns inget här och inget där, inte flera hav bara ett. Jag känner mig trött och världen förefaller disig. Linjerna löses liksom upp. Mellan himlen och havet, mellan havet och stranden. En bit bort, där sanddynerna växer sig höga och strandrågen rasslar, i skiljelinjen mellan växtlighet och icke-växtlighet (även den linjen mycket otydlig), flyger några barn drake. Draken ser ut att vara gjord av gamla kläder, och tyget smattrar i vinden. Nylontråden som är spänd mellan draken och barnhanden är nästintill osynlig, blänker bara till de hundradels sekunder då den hamnar precis så att solen kommer åt. Jag måste kisa när jag tittar åt deras håll, kan knappt urskilja tygstycket som fladdrar omkring på den mycket ljusa himlen. Vad är det för tid på dygnet egentligen? Jag greppar om handleden men upptäcker att jag har glömt min klocka. Långsamt börjar jag röra mig mot barnen, sanden är varm mot fötterna, men inte het. Det måste vara eftermiddag. Kanske kväll. Barnen skriker, eller kanske skrattar de, svårt att höra någon skillnad. Jag snubblar fram över stranden, vill springa men är rädd att benen inte ska bära. Fiskmåsar cirkulerar ovanför mig, jag hör dem men ser dem inte när jag vänder blicken uppåt. Det är för ljust, varför är det så ljust? För ett ögonblick känner jag mig som vilse i en öken, törstig och lätt hallucinerande, med gamarna spanande på mig från hundratals meters höjd. Vingarna liksom flikade i ändarna. Fula. Väntande på att jag ska tappa den där sista luften och skjuta ut den i en sista tung utåtvänd suck som får lungorna att sjunka ihop som två gamla ballonger. Ett skrik skär genom mig och jag ser plötsligt allting alldeles klart. Sanddynerna bär fortfarande upp barnen, och deras kroppar är mycket tunna, benen som smala stickor och ovanför dem störtar draken. Ju närmare marken den kommer, desto större ser jag att den är. Jag måste rädda dem! Mina ben bär mig, men jag hinner inte. Draken slår ner över barnen, den är så stor att de begravs under det enorma tygsjoket. När jag kommer dit är det alldeles stilla, havet himlen och stranden ser ut att vara i ett stycke. Mina ben värker. Tyget är så tungt att jag knappt orkar lyfta det i ena kanten, men lyckas lirka in ena handen och känner plötsligt en annan hand i min. Den är mjuk och liten. Jag reser mig för att kunna dra med hela min styrka, kroppen därinne följer med så långt att armen hamnar utanför tyget. Men mer än så klarar jag inte. Jag känner mig så trött. Jag lägger mig ner i sanden, hör andetag på andra sidan tyget. Den lilla handen är fortfarande randig av nylontråden som skurit in i huden, då tråden virats varv efter varv för att barnet skulle orka hålla emot draken. Jag lägger den lilla handen mot min kind och blundar. Skjuter ut det sista av luften som mina lungor håller, och sen är det inte så mycket mer.
