Staden osv.

Staden jag befinner mig i är nästan självlysande. Som i ett överexponerat fotografi lyser gatorna mot mig med allt sitt vita. Mellan de enorma skyskraporna går vägarna spikraka in i ljuset. Jag står på en trottoar och alla människor som rör sig omkring mig är lyckliga inifrån och ut, det syns. Jag vet inte var jag är men håller i en karta. När man vecklar ut den blir den så stor att den inte går att hålla den mellan händerna om man vill se allt. Den måste läggas på marken och först när man står rakt upp med hela sin längd går det att överblicka rutnätet av oändliga gator som i perfekt symmetri skär genom varandra på längden och bredden. När jag börjar vandra längs dessa gator märker jag att de inte har några namn, det finns inga skyltar som talar om var jag befinner mig någonstans, det finns inga utmärkande byggnader, träd eller monument. Husen upprepas, de är desamma, fasaderna är vita, genomgående vita, och reflekterar allt ljus som når dem, och jag bländas var jag än tittar. Och alla människor, så lyckliga. En man, i obestämbar ålder (jag slås av att allting plötsligt är ytterst obestämbart), stannar framför mig och stirrar mig rakt i ansiktet. Hans ögon är turkosa, nästan genomskinliga, som glaskulor när de genomlyses av solen. Jag stannar, såklart, för att känna på hans kind som försvinner under min hand. Han upplöses inte, inte alls, han finns för all del kvar, men mina händer kan inte känna honom. Hans hår är så kort, så kort, och jag vill känna på det men det går inte. Jag ser vem han är, det tar ett tag men jag ser. Han säger ingenting men börjar gråta. Stora tårar rinner från hans glaslika ögon. Jag upprepar hans namn (hans namn är alldeles för vardagligt för att nämnas här, det skulle liksom ta udden av det hela), som för att få bekräftat att det verkligen är han, men han svarar inte, han bara står där med sitt tårade ansikte och för varje sekund som går (fast jag vet inte ens om det är sekunder eller mer, eller mindre, för jag har ingen klocka och tiden verkar inte fungera riktigt här), försvinner han mer och mer. Han gråter bort sig själv och snart står jag återigen ensam mitt i det rutnät som min värdelösa karta beskriver. Jaha, tänker jag. Jaha.

Promenad

#1

Jag passerar en man som med yvigt engagerade gester berättar om dagens väder för en intresserad åhörare.

- Mellan elva å trettio å tolv å trettio var det lätt regn kan man säga. Men sen slutade det!



#2

Ett par, de kan inte vara äldre än tjugofem, med barn i barnvagn, går bredvid varandra. Där vägen delas fortsätter hon rakt fram och han svänger höger. Följande ord utväxlas:
- Puss.

- Puss.

Och de tittar inte ens på varandra.

Ett samtal, eller kanske inte alls

Var befinner du dig någonstans?

- Hallå?
- Hallå?
- Jag ser ingenting, var är du?
- Jag vet inte för jag ser ingenting.
- Okej jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Nej.

Jag menade inte så. Jag menar inte ordagrant. Jag menade inte så.

Var befinner du dig någonstans?

- Hej.
- ...
- Hej?
- ...
- Hallå?
- ....

Inget svar va? Nej. Inget svar.

Var befinner jag mig någonstans?

Vid en hög kulle, gräsbeklädd. Längst upp: ingenting, absolut ingenting. På andra sidan kullen: ingen aning, jag står nedanför. Kanske havet, kanske en milsvid parkeringsplats, kanske ingenting, kanske absolut ingenting.

Var befinner du dig någonstans?

Vid en vägg, och du lutar huvudet mot den. Solreflexer över hela rummet. Och när du blundar: en skog, eller nej, en samling träd, det är för glest mellan dem och de växer på en alltför liten yta för att kunna kallas skog. Det är onormalt låga tallar, vars skrovliga stammar växer diagonalt och inte alls upprätt. Kanske har de böjt sig för vinden under en lång tid. Eller? Står de vid havet? Blåser det mycket där?

Var befinner du dig någonstans?

- Blåser det mycket där?
- Jag sitter här vid min vägg.
- Jaså. Blåser det mycket där?
- Det blåser ingenting här, jag sitter i ett rum.
- Jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Ska jag blunda?
- Okej blunda. Känner du?
- Ja.

Så var befinner vi oss någonstans?

I det obefintliga mellanrummet mellan ögonglob och ögonlock där allt är möjligt.

Mannen i köket

Han är stor, han är så stor. Kring ena handen är ett vitt bandage lindat. Den andra handen vilar mot den svarta hunden som sitter tryckt mot hans sida. Han klappar hunden försiktigt med en stelhet som bara finns hos sjuka. När han pratar går det långsamt. Han söker ord och berättar om hur han får prata sig runt orden, beskriva, söka. Oftast vet hans fru vilket ord han söker innan han ens nått fram dit. Det är vackert. Han ber om ursäkt för detta. Varannan dag kommer taxin upp längs den långa grusvägen som leder till huset, och hundarna springer bredvid med fladdrande tungor. Då ska han iväg och få blodet renat på sjukhuset inne i stan. Han berättar att han inte längre kommer särskilt långt. Han sitter på sin stol i det stökiga köket, och katterna springer omkring på köksbänkarna, trampar i gårdagens spagettitallrik som fortfarande står framme. Han kan gå en meter eller två utan att ramla, så han sitter hellre. Med hunden tryckt mot sin sida. “Jag ville så gärna till Australien. Se Stora barriärrevet.”. Han talar om sina drömmar i imperfekt. Hans hand far över bordet, ögonen är vattniga, trötta och han ser mycket, mycket ledsen ut.

Radioaktivitet

Mitt synfält är begränsat. Som alltid. Mina himlar är aldrig rena. Ett ensamt moln står still, kommer förmodligen vara kvar till imorgon. Blåser det ingenting däruppe? Du står vid stranden och kastar macka. Väljer ut de allra flataste stenarna, väger dem lätt i handen innan du snärtar iväg dem. Vi är långt norrut, det sägs att stenarna är radioaktiva här. Man har borrat åtta hål för att se om marken bär på uran. Det gör den. Du tar upp en mycket tunn sten, biter i den så att den går av på mitten. “Nu är jag radioaktiv!” skrattar du och slänger iväg de två bitarna och vattenytan spricker när de skär igenom. Sjön är så klar att jag ser hur stenarna sjunker till botten.

Upprepningar

Sjön ligger slät som oskrynklad aluminiumfolie, inringad av en skog, en åker och en ort för liten för att kallas stad. Allting är nästan grönt. Träden försvinner från skogarna, och läggs istället på hög intill järnvägen. Snart kommer doften från sågverket lägga sig oignorerbar över hela samhället. Asfalten är sprucken och bilarna studsar fram. Ett gråblekt träkors sitter uppspikat på en smutsig eternitfasad. Någon släpar benen efter sig, och en annan rör sig inte alls. De återanvända vårjackorna vilar slappt över hängande axlar. Vår igen ja. Och regnet väntar.