Operationen

När kroppen ligger på operationsbordet, belyst av det sjukhusvita ljuset strålande som en pelare från tak till golv, darrar hans handskbeklädda händer. Hörnen av det kvadratiska rummet är höljda i mörker. Man kan ana att kakelväggarna är svagt blå. Kroppen har ett långt färskt ärr längs bålens högra sida. Det blöder från ärret, trög är vätskan som sipprar fram där stygnen fästs. Han böjer sig över den del av kroppen som han ska öppna. Stygnens svarta tunna trådar ser ut som benen på spindlar som försöker krypa ut. Skalpellen glänser i hans ena hand, kastar små solkatter i det mörka taket. “Solkatt solkatt hur är det fatt hur är det fatt?”, nynnar han nervöst medan spetsen sjunker in i ärrets nedre del, sen skär han som längs en perforerad linje. Det går så lätt och mjukt. Stygnen släpper, såret öppnas. Spindlarna kryper ut. Revbenen är itusågade på mitten sen tidigare, har inte hunnit läka ihop än, så det är bara att öppna, som luckorna till ett skåp. Ena sidan, andra sidan. Och där ligger det, som fastgjutet i resten av kroppen; det muskelstycke kring vilket allting kretsar. Han finner inte det han trodde sig finna. Trodde sig finna ett stillastående, en tystnad, ett litet hav i vilket allt har koagulerat. En klump av stelnat blod, enkel att lösgöra från dess fästen. Istället: bultandet når honom chockartat, det fyller hela rummet och ekar mellan de kakelklädda väggarna. Där rycker hjärtat spastiskt, läcker blod som fyller buken och bildar det hav han kanske trodde sig finna; men i uppror och inte stilla. Han rycker bort den kirurggröna operationsduken från ansiktet som tillhör den blödande kroppen. Det är ett ansikte han känner igen, ett ansikte han mött i speglar, skyltfönster, stillastående sjöar; men förvridet i smärta på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Ljuset från operationslampan får ansiktet att förefalla vitt, nästan genomskinligt, och man kan ana blodkärlen som löper under pannans tunna hud. Han böjer sig över kroppen och lägger händerna som två skyddande väggar kring ansiktets bleka kinder.
- Förlåt, viskar han. Jag ville bara skydda dig.
Munnen som tillhör ansiktet han håller mellan sina händer öppnas. Genom bultandet som sväljer hans tankar hör han en röst tillhörande kroppen svara honom:
- Du får aldrig skydda dig själv genom att avlägsna det som ger dig liv.