En annan man i ett annat kök

Okej. Han sitter vid sitt köksbord, vid sitt fönster i sitt hus. Fönstret står öppet mot sommarkvällen. Han har blivit gammal. Gammal med egna mått mätt. Så mycket äldre än såhär kommer han inte bli. Eller inte alls faktiskt. Allting stannade upp idag och ska så förbli. Han sitter vid sitt köksbord, med händerna mot bordsskivan, lyfter på fingrarna, ett efter ett. Jodå, nog fungerar de fortfarande. Nog fungerar han. Klockan på väggen tickar, hånande skulle man kunna tycka. Det tycker han. Blicken fäster han så långt bort det bara går, vilket inte är långt. Närmare bestämt potatislandet, några meter från huset. Bakom det börjar skogen, och mörkret mellan träden är inget vidare bra ställe att vila ögonen när man vet att man blivit så gammal man någonsin kommer bli. Det blir för mycket tyngd på en och samma gång. Men den här gången är den enda, nu kommer ingenting mer att delas upp i nu eller då eller sen. Allting är bara ingenting och så kommer det förbli. Fåglarna utanför är tysta, vilket kanske betyder att de inte ens är där.
- Ska det stanna här? I en sommarkväll då inte ens fåglarna sjunger, med en blick fäst i ett potatisland?
- Ja, jo, det ska det.
- Är det inte lite väl banalt?
- Nej det är det inte. Ingenting är banalt. Det är bara... ingenting.