Kiss me when my lips are thin

Jag vaknar, klockan är fyra. Jag har drömt någonting (som sedan skulle komma att lämna mig gråtfärdig resten av dagen). Utanför det persiennrandiga fönstret är det ljusare än jag trodde att det hade hunnit bli den här tiden på året. En gråblå nyans som bara existerar då ett specifikt väderförhållande sammanfaller med rätt årstid, som nu. Genom glaset hörs en fågel, jag har ingen aning om vilken art. Det är ett sorgesamt kvitter och jag sitter på sängkanten med fötterna mot det svala golvet och försöker skilja dröm från verklighet men trådarna som löper mellan dessa är sega och många. Någons läppar har lämnat sitt avtryck i min vänstra mungipa och någonting mjukare har jag aldrig känt. Ändå är det inte på riktigt. Och jag gråter innan jag somnar om, tror jag.