I en väntsal på flygplatsen

En flygplats: (återkommande...):

Luften står still och i rummet mellan marken och himlen är det tomt. En glasvägg sträcker ut sig i vad som skulle kunna uppfattas som en kilometer av ett otränad öga. Mina ögon är ytterst otränade när det gäller avstånd, jag vill alltid tro att saker och ting är närmare än de i själva verket är. Om andra människor inte hade tryckt sina händer/pannor/näsor mot glasväggen skulle jag inte ha upptäckt den. Stänger ute en hel del gör den och lämnar väntsalen overkligt tyst. Fettavtrycken slår ut som miljonförstorade urdjur i mitt synfält. Jag står ensam, lutad med händerna mot någon typ av ledstång som löper vågrätt längs hela väggen. Långt nedanför mig, på andra sidan glaset, långt långt nedanför mig (jag kan som bekant inte bedöma avstånd), står en rad flygplan parkerade. Parkerade - säger man så? Flygplan känns relativt oparkerbara, men hur som helst står de still på rad. En lång rad, långt långt nedanför mig. Vita, nästan putsade står de där, liksom glänser i ljuset från strålkastarna som är fästa på byggnadens fasad, långt nedanför mig. Jag står i en väntsal som är alldeles för stor för mig, och undrar vad jag väntar på. I rummet mellan himlen och marken är det tomt.