Pojken i poolen

Återigen en gammal text, dock en aning modifierad och putsad:


När det är sommar går solen nästan inte ner här. När det är sommar är villaträdgårdarna lummiga och inbjuder till fest. Men när solen står som lägst har den nästan gått ner. Och när solen nästan har gått ner är villaträdgårdarna tomma. Sommarblommorna sluter sig, hallonhäckarna rymmer otaliga fotbollar som inte kommer hittas förrän till nästa vår. Och i en trädgård där växtligheten har börjat känna av den allt kallare morgonluften ligger en pojke på botten av en mobil pool med sitt röda hår flytande runt ett leende och klorblekt ansikte. Hans hud är vit, som en albinodelfins. Du står och ser på honom, liksom hänger över poolkanten och möter hans ögon som är öppna mot dig och himlen ovanför. Du är det sista han ser, du och himlen. Ett ljus som bryts i miljoner strålar vandrar mot hans näthinnor och reflekteras tillbaka mot dig, som om hans ögonbottnar bestod av spegelglas. Kanske är du och himlen det enda han behövde se av allt han någonsin har sett. Du tar spjärn med händerna mot det tunna poolkanten och dyker ner och samlar hans tunga kropp i din famn, simmar upp till den flytande linjen. Häver över hans kropp på gräsmattan där han får torka i den lågtstående augustisolen. Den går långsamt ner, och pojken finns inte mer.