Jag är i en lägenhet högt, högt upp i ett hus där jag aldrig varit tidigare. Utsikten är magnifik, som man säger. Jag kunde inte bry mig mindre. I ena hörnet av köket dyker du upp, du ska bara fixa väggarna lite. Förklarar att kablarna är dragna där, alldeles under den blekgula tapeten. Du stryker med händerna över väggen som blixtrar till av statisk elektricitet. Det sprakar i tapeten, mitt hår reser sig, det sticker i huden. Rädd tränger jag mig förbi dig, lägenheten är så liten. Svindel när jag kastar en blick ut genom fönstret, som att rummet balanserar på en kilometerhög flaggstång och inget annat. Ur vägguttagen kommer gnistor och snart är rummet ljust lila. Jag kastar mig ut i trapphuset och springer nerför stentrappan med gråten i halsen. Hittar inte här, försöker skynda mig fram längs cykelbanorna. Strax innan en tunnel som går under den öde bilvägen står ett gäng ungdomar. Ju närmre jag kommer desto yngre ser de ut att vara. När jag passerar dem känner jag mig vuxen, de kastar inga stenar på mig. På andra sidan tunneln är en hamn...