Ett samtal, eller kanske inte alls

Var befinner du dig någonstans?

- Hallå?
- Hallå?
- Jag ser ingenting, var är du?
- Jag vet inte för jag ser ingenting.
- Okej jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Nej.

Jag menade inte så. Jag menar inte ordagrant. Jag menade inte så.

Var befinner du dig någonstans?

- Hej.
- ...
- Hej?
- ...
- Hallå?
- ....

Inget svar va? Nej. Inget svar.

Var befinner jag mig någonstans?

Vid en hög kulle, gräsbeklädd. Längst upp: ingenting, absolut ingenting. På andra sidan kullen: ingen aning, jag står nedanför. Kanske havet, kanske en milsvid parkeringsplats, kanske ingenting, kanske absolut ingenting.

Var befinner du dig någonstans?

Vid en vägg, och du lutar huvudet mot den. Solreflexer över hela rummet. Och när du blundar: en skog, eller nej, en samling träd, det är för glest mellan dem och de växer på en alltför liten yta för att kunna kallas skog. Det är onormalt låga tallar, vars skrovliga stammar växer diagonalt och inte alls upprätt. Kanske har de böjt sig för vinden under en lång tid. Eller? Står de vid havet? Blåser det mycket där?

Var befinner du dig någonstans?

- Blåser det mycket där?
- Jag sitter här vid min vägg.
- Jaså. Blåser det mycket där?
- Det blåser ingenting här, jag sitter i ett rum.
- Jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Ska jag blunda?
- Okej blunda. Känner du?
- Ja.

Så var befinner vi oss någonstans?

I det obefintliga mellanrummet mellan ögonglob och ögonlock där allt är möjligt.