Mannen i köket

Han är stor, han är så stor. Kring ena handen är ett vitt bandage lindat. Den andra handen vilar mot den svarta hunden som sitter tryckt mot hans sida. Han klappar hunden försiktigt med en stelhet som bara finns hos sjuka. När han pratar går det långsamt. Han söker ord och berättar om hur han får prata sig runt orden, beskriva, söka. Oftast vet hans fru vilket ord han söker innan han ens nått fram dit. Det är vackert. Han ber om ursäkt för detta. Varannan dag kommer taxin upp längs den långa grusvägen som leder till huset, och hundarna springer bredvid med fladdrande tungor. Då ska han iväg och få blodet renat på sjukhuset inne i stan. Han berättar att han inte längre kommer särskilt långt. Han sitter på sin stol i det stökiga köket, och katterna springer omkring på köksbänkarna, trampar i gårdagens spagettitallrik som fortfarande står framme. Han kan gå en meter eller två utan att ramla, så han sitter hellre. Med hunden tryckt mot sin sida. “Jag ville så gärna till Australien. Se Stora barriärrevet.”. Han talar om sina drömmar i imperfekt. Hans hand far över bordet, ögonen är vattniga, trötta och han ser mycket, mycket ledsen ut.