Staden osv.

Staden jag befinner mig i är nästan självlysande. Som i ett överexponerat fotografi lyser gatorna mot mig med allt sitt vita. Mellan de enorma skyskraporna går vägarna spikraka in i ljuset. Jag står på en trottoar och alla människor som rör sig omkring mig är lyckliga inifrån och ut, det syns. Jag vet inte var jag är men håller i en karta. När man vecklar ut den blir den så stor att den inte går att hålla den mellan händerna om man vill se allt. Den måste läggas på marken och först när man står rakt upp med hela sin längd går det att överblicka rutnätet av oändliga gator som i perfekt symmetri skär genom varandra på längden och bredden. När jag börjar vandra längs dessa gator märker jag att de inte har några namn, det finns inga skyltar som talar om var jag befinner mig någonstans, det finns inga utmärkande byggnader, träd eller monument. Husen upprepas, de är desamma, fasaderna är vita, genomgående vita, och reflekterar allt ljus som når dem, och jag bländas var jag än tittar. Och alla människor, så lyckliga. En man, i obestämbar ålder (jag slås av att allting plötsligt är ytterst obestämbart), stannar framför mig och stirrar mig rakt i ansiktet. Hans ögon är turkosa, nästan genomskinliga, som glaskulor när de genomlyses av solen. Jag stannar, såklart, för att känna på hans kind som försvinner under min hand. Han upplöses inte, inte alls, han finns för all del kvar, men mina händer kan inte känna honom. Hans hår är så kort, så kort, och jag vill känna på det men det går inte. Jag ser vem han är, det tar ett tag men jag ser. Han säger ingenting men börjar gråta. Stora tårar rinner från hans glaslika ögon. Jag upprepar hans namn (hans namn är alldeles för vardagligt för att nämnas här, det skulle liksom ta udden av det hela), som för att få bekräftat att det verkligen är han, men han svarar inte, han bara står där med sitt tårade ansikte och för varje sekund som går (fast jag vet inte ens om det är sekunder eller mer, eller mindre, för jag har ingen klocka och tiden verkar inte fungera riktigt här), försvinner han mer och mer. Han gråter bort sig själv och snart står jag återigen ensam mitt i det rutnät som min värdelösa karta beskriver. Jaha, tänker jag. Jaha.