En annan man i ett annat kök

Okej. Han sitter vid sitt köksbord, vid sitt fönster i sitt hus. Fönstret står öppet mot sommarkvällen. Han har blivit gammal. Gammal med egna mått mätt. Så mycket äldre än såhär kommer han inte bli. Eller inte alls faktiskt. Allting stannade upp idag och ska så förbli. Han sitter vid sitt köksbord, med händerna mot bordsskivan, lyfter på fingrarna, ett efter ett. Jodå, nog fungerar de fortfarande. Nog fungerar han. Klockan på väggen tickar, hånande skulle man kunna tycka. Det tycker han. Blicken fäster han så långt bort det bara går, vilket inte är långt. Närmare bestämt potatislandet, några meter från huset. Bakom det börjar skogen, och mörkret mellan träden är inget vidare bra ställe att vila ögonen när man vet att man blivit så gammal man någonsin kommer bli. Det blir för mycket tyngd på en och samma gång. Men den här gången är den enda, nu kommer ingenting mer att delas upp i nu eller då eller sen. Allting är bara ingenting och så kommer det förbli. Fåglarna utanför är tysta, vilket kanske betyder att de inte ens är där.
- Ska det stanna här? I en sommarkväll då inte ens fåglarna sjunger, med en blick fäst i ett potatisland?
- Ja, jo, det ska det.
- Är det inte lite väl banalt?
- Nej det är det inte. Ingenting är banalt. Det är bara... ingenting. 


Fotbollspojkar

Ett stängsel hägnar in den onaturligt gröna fotbollsplanen, i sidoljuset från den lågtstående kvällssolen står de utblommade maskrosorna vitt glödande i gräset. Fyra pojkar spelar fotboll, de springer och sparkar bollen mellan sig. En av pojkarna står i mål, ett riktigt fotbollsmål med trasigt turkost nät som hänger i slamsor bakom hans solvarma rygg. En annan pojke slår sig ner på fel sida om stängslet, håller i det med fingrarna böjda i ett krampaktigt grepp. När fotbollen flyger över planen och vidrör marken rörs dunet från maskrosorna upp, som virvlar genom luften likt bubblor i en undervattensvärld. Det är mycket märkligt att se pojkarnas spel, och i synnerhet fotbollen som lämnar efter sig vita ljustungor, ungefär som en ficklampa lämnar spår när det är mycket mörkt och ögat inte hänger med i alltför snabba rörelser. Då bollen sparkas mellan deras fötter, pannor, bröst, knän, bildas ett ljusmönster som hänger kvar i tomrummet mellan dem. Och när målvakten tar bollen under armen och de går hemåt med tröjorna slängda över sina tunna axlar, reser sig den femte pojken från sin sida av stängslet, rundar planens hörn där det finns en öppning och han ställer sig mitt i det ljusspel fotbollspojkarna lämnat efter sig. Ljuset hänger kvar. När han drar handen genom slingorna dras de ut som cigarettrök och försvinner.