Ingenting bortom haven

Sjön sträcker ut sig framför honom, där han sitter med fötterna nergrävda i den kvällssvala sanden. Himlen ovanför är färglös, såsom den blir kvällar då solen redan har gått ner och lämnar himlen tom. Bakom honom är ett hus, bakom huset går en väg, vägen leder ingenstans och överallt. Han följde den för några veckor sen, åt öster, efter att han hört vad hans mamma sagt om göken. Östergök är tröstergök, hade hon sagt. Efter att ha tagit ut morfars gamla kompass ur det torra läderfodralet, lagt den i den öppna handflatan, och tagit några steg i alla riktningar på bottenvåningen av samma hus som nu ligger bakom honom, kunde han uttyda vilket håll han skulle gå åt. Han hade först gått längs stranden, innan han genade genom den glesa tallskogen för att komma ut på vägen. Vägen var sprucken, skulle förmodligen aldrig asfalteras om, utan istället komma att spricka upp mer och mer tills stora asfaltssjok slets loss och lämnade vägen full av hål som var alltför djupa för att någon skulle orka fylla igen dem. Han hade alltså gått, letat efter tröstergöken men inte funnit någon. Här finns inga gökar, knappt några fåglar överhuvudtaget. När han återvände var allt sig likt, alltså likt den stämning han lämnade, men totalt olik den som rådit några veckor tidigare. Husets träfasad var lika vindpinad, strandrågen lika vass så han skar sig när han drog den genom händerna, men havet var en aning mörkare, som att den kropp vattnet hade svalt hade varit av så stor vikt att den färgat världshaven. Nu sitter han alltså här, återvänden. Han tittar ut över havet men ser bara vattnet och himlen, ingenting bortom.