Flytta med mig.

Ingenting bortom haven

Sjön sträcker ut sig framför honom, där han sitter med fötterna nergrävda i den kvällssvala sanden. Himlen ovanför är färglös, såsom den blir kvällar då solen redan har gått ner och lämnar himlen tom. Bakom honom är ett hus, bakom huset går en väg, vägen leder ingenstans och överallt. Han följde den för några veckor sen, åt öster, efter att han hört vad hans mamma sagt om göken. Östergök är tröstergök, hade hon sagt. Efter att ha tagit ut morfars gamla kompass ur det torra läderfodralet, lagt den i den öppna handflatan, och tagit några steg i alla riktningar på bottenvåningen av samma hus som nu ligger bakom honom, kunde han uttyda vilket håll han skulle gå åt. Han hade först gått längs stranden, innan han genade genom den glesa tallskogen för att komma ut på vägen. Vägen var sprucken, skulle förmodligen aldrig asfalteras om, utan istället komma att spricka upp mer och mer tills stora asfaltssjok slets loss och lämnade vägen full av hål som var alltför djupa för att någon skulle orka fylla igen dem. Han hade alltså gått, letat efter tröstergöken men inte funnit någon. Här finns inga gökar, knappt några fåglar överhuvudtaget. När han återvände var allt sig likt, alltså likt den stämning han lämnade, men totalt olik den som rådit några veckor tidigare. Husets träfasad var lika vindpinad, strandrågen lika vass så han skar sig när han drog den genom händerna, men havet var en aning mörkare, som att den kropp vattnet hade svalt hade varit av så stor vikt att den färgat världshaven. Nu sitter han alltså här, återvänden. Han tittar ut över havet men ser bara vattnet och himlen, ingenting bortom.

Operationen

När kroppen ligger på operationsbordet, belyst av det sjukhusvita ljuset strålande som en pelare från tak till golv, darrar hans handskbeklädda händer. Hörnen av det kvadratiska rummet är höljda i mörker. Man kan ana att kakelväggarna är svagt blå. Kroppen har ett långt färskt ärr längs bålens högra sida. Det blöder från ärret, trög är vätskan som sipprar fram där stygnen fästs. Han böjer sig över den del av kroppen som han ska öppna. Stygnens svarta tunna trådar ser ut som benen på spindlar som försöker krypa ut. Skalpellen glänser i hans ena hand, kastar små solkatter i det mörka taket. “Solkatt solkatt hur är det fatt hur är det fatt?”, nynnar han nervöst medan spetsen sjunker in i ärrets nedre del, sen skär han som längs en perforerad linje. Det går så lätt och mjukt. Stygnen släpper, såret öppnas. Spindlarna kryper ut. Revbenen är itusågade på mitten sen tidigare, har inte hunnit läka ihop än, så det är bara att öppna, som luckorna till ett skåp. Ena sidan, andra sidan. Och där ligger det, som fastgjutet i resten av kroppen; det muskelstycke kring vilket allting kretsar. Han finner inte det han trodde sig finna. Trodde sig finna ett stillastående, en tystnad, ett litet hav i vilket allt har koagulerat. En klump av stelnat blod, enkel att lösgöra från dess fästen. Istället: bultandet når honom chockartat, det fyller hela rummet och ekar mellan de kakelklädda väggarna. Där rycker hjärtat spastiskt, läcker blod som fyller buken och bildar det hav han kanske trodde sig finna; men i uppror och inte stilla. Han rycker bort den kirurggröna operationsduken från ansiktet som tillhör den blödande kroppen. Det är ett ansikte han känner igen, ett ansikte han mött i speglar, skyltfönster, stillastående sjöar; men förvridet i smärta på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Ljuset från operationslampan får ansiktet att förefalla vitt, nästan genomskinligt, och man kan ana blodkärlen som löper under pannans tunna hud. Han böjer sig över kroppen och lägger händerna som två skyddande väggar kring ansiktets bleka kinder.
- Förlåt, viskar han. Jag ville bara skydda dig.
Munnen som tillhör ansiktet han håller mellan sina händer öppnas. Genom bultandet som sväljer hans tankar hör han en röst tillhörande kroppen svara honom:
- Du får aldrig skydda dig själv genom att avlägsna det som ger dig liv.

En annan man i ett annat kök

Okej. Han sitter vid sitt köksbord, vid sitt fönster i sitt hus. Fönstret står öppet mot sommarkvällen. Han har blivit gammal. Gammal med egna mått mätt. Så mycket äldre än såhär kommer han inte bli. Eller inte alls faktiskt. Allting stannade upp idag och ska så förbli. Han sitter vid sitt köksbord, med händerna mot bordsskivan, lyfter på fingrarna, ett efter ett. Jodå, nog fungerar de fortfarande. Nog fungerar han. Klockan på väggen tickar, hånande skulle man kunna tycka. Det tycker han. Blicken fäster han så långt bort det bara går, vilket inte är långt. Närmare bestämt potatislandet, några meter från huset. Bakom det börjar skogen, och mörkret mellan träden är inget vidare bra ställe att vila ögonen när man vet att man blivit så gammal man någonsin kommer bli. Det blir för mycket tyngd på en och samma gång. Men den här gången är den enda, nu kommer ingenting mer att delas upp i nu eller då eller sen. Allting är bara ingenting och så kommer det förbli. Fåglarna utanför är tysta, vilket kanske betyder att de inte ens är där.
- Ska det stanna här? I en sommarkväll då inte ens fåglarna sjunger, med en blick fäst i ett potatisland?
- Ja, jo, det ska det.
- Är det inte lite väl banalt?
- Nej det är det inte. Ingenting är banalt. Det är bara... ingenting. 


Fotbollspojkar

Ett stängsel hägnar in den onaturligt gröna fotbollsplanen, i sidoljuset från den lågtstående kvällssolen står de utblommade maskrosorna vitt glödande i gräset. Fyra pojkar spelar fotboll, de springer och sparkar bollen mellan sig. En av pojkarna står i mål, ett riktigt fotbollsmål med trasigt turkost nät som hänger i slamsor bakom hans solvarma rygg. En annan pojke slår sig ner på fel sida om stängslet, håller i det med fingrarna böjda i ett krampaktigt grepp. När fotbollen flyger över planen och vidrör marken rörs dunet från maskrosorna upp, som virvlar genom luften likt bubblor i en undervattensvärld. Det är mycket märkligt att se pojkarnas spel, och i synnerhet fotbollen som lämnar efter sig vita ljustungor, ungefär som en ficklampa lämnar spår när det är mycket mörkt och ögat inte hänger med i alltför snabba rörelser. Då bollen sparkas mellan deras fötter, pannor, bröst, knän, bildas ett ljusmönster som hänger kvar i tomrummet mellan dem. Och när målvakten tar bollen under armen och de går hemåt med tröjorna slängda över sina tunna axlar, reser sig den femte pojken från sin sida av stängslet, rundar planens hörn där det finns en öppning och han ställer sig mitt i det ljusspel fotbollspojkarna lämnat efter sig. Ljuset hänger kvar. När han drar handen genom slingorna dras de ut som cigarettrök och försvinner.

Staden osv.

Staden jag befinner mig i är nästan självlysande. Som i ett överexponerat fotografi lyser gatorna mot mig med allt sitt vita. Mellan de enorma skyskraporna går vägarna spikraka in i ljuset. Jag står på en trottoar och alla människor som rör sig omkring mig är lyckliga inifrån och ut, det syns. Jag vet inte var jag är men håller i en karta. När man vecklar ut den blir den så stor att den inte går att hålla den mellan händerna om man vill se allt. Den måste läggas på marken och först när man står rakt upp med hela sin längd går det att överblicka rutnätet av oändliga gator som i perfekt symmetri skär genom varandra på längden och bredden. När jag börjar vandra längs dessa gator märker jag att de inte har några namn, det finns inga skyltar som talar om var jag befinner mig någonstans, det finns inga utmärkande byggnader, träd eller monument. Husen upprepas, de är desamma, fasaderna är vita, genomgående vita, och reflekterar allt ljus som når dem, och jag bländas var jag än tittar. Och alla människor, så lyckliga. En man, i obestämbar ålder (jag slås av att allting plötsligt är ytterst obestämbart), stannar framför mig och stirrar mig rakt i ansiktet. Hans ögon är turkosa, nästan genomskinliga, som glaskulor när de genomlyses av solen. Jag stannar, såklart, för att känna på hans kind som försvinner under min hand. Han upplöses inte, inte alls, han finns för all del kvar, men mina händer kan inte känna honom. Hans hår är så kort, så kort, och jag vill känna på det men det går inte. Jag ser vem han är, det tar ett tag men jag ser. Han säger ingenting men börjar gråta. Stora tårar rinner från hans glaslika ögon. Jag upprepar hans namn (hans namn är alldeles för vardagligt för att nämnas här, det skulle liksom ta udden av det hela), som för att få bekräftat att det verkligen är han, men han svarar inte, han bara står där med sitt tårade ansikte och för varje sekund som går (fast jag vet inte ens om det är sekunder eller mer, eller mindre, för jag har ingen klocka och tiden verkar inte fungera riktigt här), försvinner han mer och mer. Han gråter bort sig själv och snart står jag återigen ensam mitt i det rutnät som min värdelösa karta beskriver. Jaha, tänker jag. Jaha.

Promenad

#1

Jag passerar en man som med yvigt engagerade gester berättar om dagens väder för en intresserad åhörare.

- Mellan elva å trettio å tolv å trettio var det lätt regn kan man säga. Men sen slutade det!



#2

Ett par, de kan inte vara äldre än tjugofem, med barn i barnvagn, går bredvid varandra. Där vägen delas fortsätter hon rakt fram och han svänger höger. Följande ord utväxlas:
- Puss.

- Puss.

Och de tittar inte ens på varandra.