Tove-Maria

2010-01-17T22:32:00.001+01:00

Ingenting bortom haven

2008-10-14T21:02:00.002+02:00

Sjön sträcker ut sig framför honom, där han sitter med fötterna nergrävda i den kvällssvala sanden. Himlen ovanför är färglös, såsom den blir kvällar då solen redan har gått ner och lämnar himlen tom. Bakom honom är ett hus, bakom huset går en väg, vägen leder ingenstans och överallt. Han följde den för några veckor sen, åt öster, efter att han hört vad hans mamma sagt om göken. Östergök är tröstergök, hade hon sagt. Efter att ha tagit ut morfars gamla kompass ur det torra läderfodralet, lagt den i den öppna handflatan, och tagit några steg i alla riktningar på bottenvåningen av samma hus som nu ligger bakom honom, kunde han uttyda vilket håll han skulle gå åt. Han hade först gått längs stranden, innan han genade genom den glesa tallskogen för att komma ut på vägen. Vägen var sprucken, skulle förmodligen aldrig asfalteras om, utan istället komma att spricka upp mer och mer tills stora asfaltssjok slets loss och lämnade vägen full av hål som var alltför djupa för att någon skulle orka fylla igen dem. Han hade alltså gått, letat efter tröstergöken men inte funnit någon. Här finns inga gökar, knappt några fåglar överhuvudtaget. När han återvände var allt sig likt, alltså likt den stämning han lämnade, men totalt olik den som rådit några veckor tidigare. Husets träfasad var lika vindpinad, strandrågen lika vass så han skar sig när han drog den genom händerna, men havet var en aning mörkare, som att den kropp vattnet hade svalt hade varit av så stor vikt att den färgat världshaven. Nu sitter han alltså här, återvänden. Han tittar ut över havet men ser bara vattnet och himlen, ingenting bortom.

Operationen

2008-09-03T18:16:00.000+02:00

När kroppen ligger på operationsbordet, belyst av det sjukhusvita ljuset strålande som en pelare från tak till golv, darrar hans handskbeklädda händer. Hörnen av det kvadratiska rummet är höljda i mörker. Man kan ana att kakelväggarna är svagt blå. Kroppen har ett långt färskt ärr längs bålens högra sida. Det blöder från ärret, trög är vätskan som sipprar fram där stygnen fästs. Han böjer sig över den del av kroppen som han ska öppna. Stygnens svarta tunna trådar ser ut som benen på spindlar som försöker krypa ut. Skalpellen glänser i hans ena hand, kastar små solkatter i det mörka taket. “Solkatt solkatt hur är det fatt hur är det fatt?”, nynnar han nervöst medan spetsen sjunker in i ärrets nedre del, sen skär han som längs en perforerad linje. Det går så lätt och mjukt. Stygnen släpper, såret öppnas. Spindlarna kryper ut. Revbenen är itusågade på mitten sen tidigare, har inte hunnit läka ihop än, så det är bara att öppna, som luckorna till ett skåp. Ena sidan, andra sidan. Och där ligger det, som fastgjutet i resten av kroppen; det muskelstycke kring vilket allting kretsar. Han finner inte det han trodde sig finna. Trodde sig finna ett stillastående, en tystnad, ett litet hav i vilket allt har koagulerat. En klump av stelnat blod, enkel att lösgöra från dess fästen. Istället: bultandet når honom chockartat, det fyller hela rummet och ekar mellan de kakelklädda väggarna. Där rycker hjärtat spastiskt, läcker blod som fyller buken och bildar det hav han kanske trodde sig finna; men i uppror och inte stilla. Han rycker bort den kirurggröna operationsduken från ansiktet som tillhör den blödande kroppen. Det är ett ansikte han känner igen, ett ansikte han mött i speglar, skyltfönster, stillastående sjöar; men förvridet i smärta på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Ljuset från operationslampan får ansiktet att förefalla vitt, nästan genomskinligt, och man kan ana blodkärlen som löper under pannans tunna hud. Han böjer sig över kroppen och lägger händerna som två skyddande väggar kring ansiktets bleka kinder.
- Förlåt, viskar han. Jag ville bara skydda dig.
Munnen som tillhör ansiktet han håller mellan sina händer öppnas. Genom bultandet som sväljer hans tankar hör han en röst tillhörande kroppen svara honom:
- Du får aldrig skydda dig själv genom att avlägsna det som ger dig liv.

En annan man i ett annat kök

2008-06-14T23:28:00.001+02:00

Okej. Han sitter vid sitt köksbord, vid sitt fönster i sitt hus. Fönstret står öppet mot sommarkvällen. Han har blivit gammal. Gammal med egna mått mätt. Så mycket äldre än såhär kommer han inte bli. Eller inte alls faktiskt. Allting stannade upp idag och ska så förbli. Han sitter vid sitt köksbord, med händerna mot bordsskivan, lyfter på fingrarna, ett efter ett. Jodå, nog fungerar de fortfarande. Nog fungerar han. Klockan på väggen tickar, hånande skulle man kunna tycka. Det tycker han. Blicken fäster han så långt bort det bara går, vilket inte är långt. Närmare bestämt potatislandet, några meter från huset. Bakom det börjar skogen, och mörkret mellan träden är inget vidare bra ställe att vila ögonen när man vet att man blivit så gammal man någonsin kommer bli. Det blir för mycket tyngd på en och samma gång. Men den här gången är den enda, nu kommer ingenting mer att delas upp i nu eller då eller sen. Allting är bara ingenting och så kommer det förbli. Fåglarna utanför är tysta, vilket kanske betyder att de inte ens är där.
- Ska det stanna här? I en sommarkväll då inte ens fåglarna sjunger, med en blick fäst i ett potatisland?
- Ja, jo, det ska det.
- Är det inte lite väl banalt?
- Nej det är det inte. Ingenting är banalt. Det är bara... ingenting.  

Fotbollspojkar

2008-06-10T01:41:00.003+02:00

Ett stängsel hägnar in den onaturligt gröna fotbollsplanen, i sidoljuset från den lågtstående kvällssolen står de utblommade maskrosorna vitt glödande i gräset. Fyra pojkar spelar fotboll, de springer och sparkar bollen mellan sig. En av pojkarna står i mål, ett riktigt fotbollsmål med trasigt turkost nät som hänger i slamsor bakom hans solvarma rygg. En annan pojke slår sig ner på fel sida om stängslet, håller i det med fingrarna böjda i ett krampaktigt grepp. När fotbollen flyger över planen och vidrör marken rörs dunet från maskrosorna upp, som virvlar genom luften likt bubblor i en undervattensvärld. Det är mycket märkligt att se pojkarnas spel, och i synnerhet fotbollen som lämnar efter sig vita ljustungor, ungefär som en ficklampa lämnar spår när det är mycket mörkt och ögat inte hänger med i alltför snabba rörelser. Då bollen sparkas mellan deras fötter, pannor, bröst, knän, bildas ett ljusmönster som hänger kvar i tomrummet mellan dem. Och när målvakten tar bollen under armen och de går hemåt med tröjorna slängda över sina tunna axlar, reser sig den femte pojken från sin sida av stängslet, rundar planens hörn där det finns en öppning och han ställer sig mitt i det ljusspel fotbollspojkarna lämnat efter sig. Ljuset hänger kvar. När han drar handen genom slingorna dras de ut som cigarettrök och försvinner.

Staden osv.

2008-05-27T23:46:00.003+02:00

Staden jag befinner mig i är nästan självlysande. Som i ett överexponerat fotografi lyser gatorna mot mig med allt sitt vita. Mellan de enorma skyskraporna går vägarna spikraka in i ljuset. Jag står på en trottoar och alla människor som rör sig omkring mig är lyckliga inifrån och ut, det syns. Jag vet inte var jag är men håller i en karta. När man vecklar ut den blir den så stor att den inte går att hålla den mellan händerna om man vill se allt. Den måste läggas på marken och först när man står rakt upp med hela sin längd går det att överblicka rutnätet av oändliga gator som i perfekt symmetri skär genom varandra på längden och bredden. När jag börjar vandra längs dessa gator märker jag att de inte har några namn, det finns inga skyltar som talar om var jag befinner mig någonstans, det finns inga utmärkande byggnader, träd eller monument. Husen upprepas, de är desamma, fasaderna är vita, genomgående vita, och reflekterar allt ljus som når dem, och jag bländas var jag än tittar. Och alla människor, så lyckliga. En man, i obestämbar ålder (jag slås av att allting plötsligt är ytterst obestämbart), stannar framför mig och stirrar mig rakt i ansiktet. Hans ögon är turkosa, nästan genomskinliga, som glaskulor när de genomlyses av solen. Jag stannar, såklart, för att känna på hans kind som försvinner under min hand. Han upplöses inte, inte alls, han finns för all del kvar, men mina händer kan inte känna honom. Hans hår är så kort, så kort, och jag vill känna på det men det går inte. Jag ser vem han är, det tar ett tag men jag ser. Han säger ingenting men börjar gråta. Stora tårar rinner från hans glaslika ögon. Jag upprepar hans namn (hans namn är alldeles för vardagligt för att nämnas här, det skulle liksom ta udden av det hela), som för att få bekräftat att det verkligen är han, men han svarar inte, han bara står där med sitt tårade ansikte och för varje sekund som går (fast jag vet inte ens om det är sekunder eller mer, eller mindre, för jag har ingen klocka och tiden verkar inte fungera riktigt här), försvinner han mer och mer. Han gråter bort sig själv och snart står jag återigen ensam mitt i det rutnät som min värdelösa karta beskriver. Jaha, tänker jag. Jaha.

Promenad

2008-05-24T15:22:00.001+02:00

#1
 Jag passerar en man som med yvigt engagerade gester berättar om dagens väder för en intresserad åhörare. 
- Mellan elva å trettio å tolv å trettio var det lätt regn kan man säga. Men sen slutade det!  

#2 
Ett par, de kan inte vara äldre än tjugofem, med barn i barnvagn, går bredvid varandra. Där vägen delas fortsätter hon rakt fram och han svänger höger. Följande ord utväxlas:
- Puss. 
- Puss.
 Och de tittar inte ens på varandra.

Ett samtal, eller kanske inte alls

2008-05-19T00:03:00.000+02:00

Var befinner du dig någonstans?

- Hallå?
- Hallå?
- Jag ser ingenting, var är du?
- Jag vet inte för jag ser ingenting.
- Okej jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Nej.

Jag menade inte så. Jag menar inte ordagrant. Jag menade inte så.

Var befinner du dig någonstans?

- Hej.
- ...
- Hej?
- ...
- Hallå?
- ....

Inget svar va? Nej. Inget svar.

Var befinner jag mig någonstans?

Vid en hög kulle, gräsbeklädd. Längst upp: ingenting, absolut ingenting. På andra sidan kullen: ingen aning, jag står nedanför. Kanske havet, kanske en milsvid parkeringsplats, kanske ingenting, kanske absolut ingenting.

Var befinner du dig någonstans?

Vid en vägg, och du lutar huvudet mot den. Solreflexer över hela rummet. Och när du blundar: en skog, eller nej, en samling träd, det är för glest mellan dem och de växer på en alltför liten yta för att kunna kallas skog. Det är onormalt låga tallar, vars skrovliga stammar växer diagonalt och inte alls upprätt. Kanske har de böjt sig för vinden under en lång tid. Eller? Står de vid havet? Blåser det mycket där?

Var befinner du dig någonstans?

- Blåser det mycket där?
- Jag sitter här vid min vägg.
- Jaså. Blåser det mycket där?
- Det blåser ingenting här, jag sitter i ett rum.
- Jag sträcker ut min hand nu, känner du den?
- Ska jag blunda?
- Okej blunda. Känner du?
- Ja.

Så var befinner vi oss någonstans?

I det obefintliga mellanrummet mellan ögonglob och ögonlock där allt är möjligt.

Mannen i köket

2008-05-12T23:57:00.001+02:00

Han är stor, han är så stor. Kring ena handen är ett vitt bandage lindat. Den andra handen vilar mot den svarta hunden som sitter tryckt mot hans sida. Han klappar hunden försiktigt med en stelhet som bara finns hos sjuka. När han pratar går det långsamt. Han söker ord och berättar om hur han får prata sig runt orden, beskriva, söka. Oftast vet hans fru vilket ord han söker innan han ens nått fram dit. Det är vackert. Han ber om ursäkt för detta. Varannan dag kommer taxin upp längs den långa grusvägen som leder till huset, och hundarna springer bredvid med fladdrande tungor. Då ska han iväg och få blodet renat på sjukhuset inne i stan. Han berättar att han inte längre kommer särskilt långt. Han sitter på sin stol i det stökiga köket, och katterna springer omkring på köksbänkarna, trampar i gårdagens spagettitallrik som fortfarande står framme. Han kan gå en meter eller två utan att ramla, så han sitter hellre. Med hunden tryckt mot sin sida. “Jag ville så gärna till Australien. Se Stora barriärrevet.”. Han talar om sina drömmar i imperfekt. Hans hand far över bordet, ögonen är vattniga, trötta och han ser mycket, mycket ledsen ut.

Radioaktivitet

2008-05-06T00:36:00.000+02:00

Mitt synfält är begränsat. Som alltid. Mina himlar är aldrig rena. Ett ensamt moln står still, kommer förmodligen vara kvar till imorgon. Blåser det ingenting däruppe? Du står vid stranden och kastar macka. Väljer ut de allra flataste stenarna, väger dem lätt i handen innan du snärtar iväg dem. Vi är långt norrut, det sägs att stenarna är radioaktiva här. Man har borrat åtta hål för att se om marken bär på uran. Det gör den. Du tar upp en mycket tunn sten, biter i den så att den går av på mitten. “Nu är jag radioaktiv!” skrattar du och slänger iväg de två bitarna och vattenytan spricker när de skär igenom. Sjön är så klar att jag ser hur stenarna sjunker till botten.

Upprepningar

2008-05-04T02:01:00.000+02:00

Sjön ligger slät som oskrynklad aluminiumfolie, inringad av en skog, en åker och en ort för liten för att kallas stad. Allting är nästan grönt. Träden försvinner från skogarna, och läggs istället på hög intill järnvägen. Snart kommer doften från sågverket lägga sig oignorerbar över hela samhället. Asfalten är sprucken och bilarna studsar fram. Ett gråblekt träkors sitter uppspikat på en smutsig eternitfasad. Någon släpar benen efter sig, och en annan rör sig inte alls. De återanvända vårjackorna vilar slappt över hängande axlar. Vår igen ja. Och regnet väntar.

Tåg

2008-04-22T00:45:00.002+02:00

Solen gör ledningarna ovanför rälsen vita. Ljusreflekterande och tunna ser trådarna ut att sväva. Det finns inga moln idag, himlen känns nästan overkligt tom. En man iklädd mörkblå uniform vevar stort med ena armen i luften, en gest som får tåget bredvid honom att börja rulla, och i farten hoppar han vant in i bakersta vagnen, liksom studsar och försvinner in bakom dörren som sluter sig. Sekundvisaren på klockan snett ovanför mig rör sig oavbrutet, inte sekundhackigt som annars. Jag tänker på människor jag mött här, och sagt hejdå till. Följer den vitmålade sicksacklinjen på perrongen med blicken och när jag tittar upp mot människorna en bit bort är jag för ett ögonblick övertygad om att du står där.

Genom tågfönstret ser jag bleka åkrar försvinna förbi, bli till ett randigt landskap utan betydelse. En skog en kyrka en sjö. Jaha. Jag knyter handen kring ingenting och tänker på människor jag aldrig sa hejdå till.

Kiss me when my lips are thin

2008-04-15T22:59:00.001+02:00

Jag vaknar, klockan är fyra. Jag har drömt någonting (som sedan skulle komma att lämna mig gråtfärdig resten av dagen). Utanför det persiennrandiga fönstret är det ljusare än jag trodde att det hade hunnit bli den här tiden på året. En gråblå nyans som bara existerar då ett specifikt väderförhållande sammanfaller med rätt årstid, som nu. Genom glaset hörs en fågel, jag har ingen aning om vilken art. Det är ett sorgesamt kvitter och jag sitter på sängkanten med fötterna mot det svala golvet och försöker skilja dröm från verklighet men trådarna som löper mellan dessa är sega och många. Någons läppar har lämnat sitt avtryck i min vänstra mungipa och någonting mjukare har jag aldrig känt. Ändå är det inte på riktigt. Och jag gråter innan jag somnar om, tror jag.

Snö i april

2008-04-10T00:02:00.007+02:00

I ett väntrum på lasarettet skär ett fönster ett stort hål i en vägg. Solblekt ljusröda gardiner hänger slött längs sidorna. Det är inte sol ute, ändå hittar ljuset sin väg genom det glest vävda gardintyget. Jag trycker mina svettiga handflator mot den landstingsgröna tygsitsen på träbänken under mig. Genom korridorerna halkar människor fram, många med rockarna fladdrande om benen. De är alla mycket snabba. Jag tittar på en pojke som ena sekunden delar bänk med mig, och nästa sekund har förflyttat sig till en fåtölj. Han bläddrar i en tidning, går på toaletten, drar fingrarna genom det korta håret, sparkar med fötterna mot stolsbenen. I väntrummet finns även en kvinna som torde vara hans mamma, men det är svårt att avgöra, det är ett avstånd mellan dem som inte borde få finnas mellan en mamma och hennes son. Hon bläddrar förstrött i en tidning, det går inte att avgöra vad hon tänker på.

***

Jag passerar de roterande glasdörrarna och utanför sjukhusbyggnaden har det börjat snöa. På himlen hänger en fiskmås. Den rör sig knappt framåt men gungar i sidled när den flyter som en fisk i undervattensströmmar. Det enda den behöver tänka på är att parera vindarna med sina utspända segelvingar.

Draken

2008-04-03T00:40:00.002+02:00

Stranden ligger vid och bred och möter havet på ett närmast obefintligt sätt. Vågorna skummar vita där de bryts och suger upp sanden under sig. Jag vill inte gå där. Ett kärnkraftverk sticker upp en bit bort, liksom på andra sidan havet, men så enkelt kan det väl inte vara? Det finns inget här och inget där, inte flera hav bara ett. Jag känner mig trött och världen förefaller disig. Linjerna löses liksom upp. Mellan himlen och havet, mellan havet och stranden. En bit bort, där sanddynerna växer sig höga och strandrågen rasslar, i skiljelinjen mellan växtlighet och icke-växtlighet (även den linjen mycket otydlig), flyger några barn drake. Draken ser ut att vara gjord av gamla kläder, och tyget smattrar i vinden. Nylontråden som är spänd mellan draken och barnhanden är nästintill osynlig, blänker bara till de hundradels sekunder då den hamnar precis så att solen kommer åt. Jag måste kisa när jag tittar åt deras håll, kan knappt urskilja tygstycket som fladdrar omkring på den mycket ljusa himlen. Vad är det för tid på dygnet egentligen? Jag greppar om handleden men upptäcker att jag har glömt min klocka. Långsamt börjar jag röra mig mot barnen, sanden är varm mot fötterna, men inte het. Det måste vara eftermiddag. Kanske kväll. Barnen skriker, eller kanske skrattar de, svårt att höra någon skillnad. Jag snubblar fram över stranden, vill springa men är rädd att benen inte ska bära. Fiskmåsar cirkulerar ovanför mig, jag hör dem men ser dem inte när jag vänder blicken uppåt. Det är för ljust, varför är det så ljust? För ett ögonblick känner jag mig som vilse i en öken, törstig och lätt hallucinerande, med gamarna spanande på mig från hundratals meters höjd. Vingarna liksom flikade i ändarna. Fula. Väntande på att jag ska tappa den där sista luften och skjuta ut den i en sista tung utåtvänd suck som får lungorna att sjunka ihop som två gamla ballonger. Ett skrik skär genom mig och jag ser plötsligt allting alldeles klart. Sanddynerna bär fortfarande upp barnen, och deras kroppar är mycket tunna, benen som smala stickor och ovanför dem störtar draken. Ju närmare marken den kommer, desto större ser jag att den är. Jag måste rädda dem! Mina ben bär mig, men jag hinner inte. Draken slår ner över barnen, den är så stor att de begravs under det enorma tygsjoket. När jag kommer dit är det alldeles stilla, havet himlen och stranden ser ut att vara i ett stycke. Mina ben värker. Tyget är så tungt att jag knappt orkar lyfta det i ena kanten, men lyckas lirka in ena handen och känner plötsligt en annan hand i min. Den är mjuk och liten. Jag reser mig för att kunna dra med hela min styrka, kroppen därinne följer med så långt att armen hamnar utanför tyget. Men mer än så klarar jag inte. Jag känner mig så trött. Jag lägger mig ner i sanden, hör andetag på andra sidan tyget. Den lilla handen är fortfarande randig av nylontråden som skurit in i huden, då tråden virats varv efter varv för att barnet skulle orka hålla emot draken. Jag lägger den lilla handen mot min kind och blundar. Skjuter ut det sista av luften som mina lungor håller, och sen är det inte så mycket mer.

Växtvärk

2008-03-13T23:48:00.002+01:00

Du kastar dig ner på rygg bland rallarrosorna. De viker sig under din tyngd, ett hål uppstår i djungeln där växterna är högre än du. Ovanför dig är himlen oändlig och vit. Marken är kall, som att solen inte nått dit under hela sommaren. Du har på dig en klänning med röda svalor tryckta över tyget, du har haft på dig den så ofta du bara kunnat de dagar då regnet inte slagit mot din farmors fönster. Tyget drar åt sig fukt från marken, du börjar frysa trots att du ligger där, mitt i skottgluggen för solen. Din kropp värker; benen, ryggen - växer du? Börjar det nu eller slutar det nu?

I en väntsal på flygplatsen

2008-03-02T01:42:00.001+01:00

En flygplats: (återkommande...): 
Luften står still och i rummet mellan marken och himlen är det tomt. En glasvägg sträcker ut sig i vad som skulle kunna uppfattas som en kilometer av ett otränad öga. Mina ögon är ytterst otränade när det gäller avstånd, jag vill alltid tro att saker och ting är närmare än de i själva verket är. Om andra människor inte hade tryckt sina händer/pannor/näsor mot glasväggen skulle jag inte ha upptäckt den. Stänger ute en hel del gör den och lämnar väntsalen overkligt tyst. Fettavtrycken slår ut som miljonförstorade urdjur i mitt synfält. Jag står ensam, lutad med händerna mot någon typ av ledstång som löper vågrätt längs hela väggen. Långt nedanför mig, på andra sidan glaset, långt långt nedanför mig (jag kan som bekant inte bedöma avstånd), står en rad flygplan parkerade. Parkerade - säger man så? Flygplan känns relativt oparkerbara, men hur som helst står de still på rad. En lång rad, långt långt nedanför mig. Vita, nästan putsade står de där, liksom glänser i ljuset från strålkastarna som är fästa på byggnadens fasad, långt nedanför mig. Jag står i en väntsal som är alldeles för stor för mig, och undrar vad jag väntar på. I rummet mellan himlen och marken är det tomt.  

Pojken i poolen

2008-02-23T21:23:00.005+01:00

Återigen en gammal text, dock en aning modifierad och putsad:

När det är sommar går solen nästan inte ner här. När det är sommar är villaträdgårdarna lummiga och inbjuder till fest. Men när solen står som lägst har den nästan gått ner. Och när solen nästan har gått ner är villaträdgårdarna tomma. Sommarblommorna sluter sig, hallonhäckarna rymmer otaliga fotbollar som inte kommer hittas förrän till nästa vår. Och i en trädgård där växtligheten har börjat känna av den allt kallare morgonluften ligger en pojke på botten av en mobil pool med sitt röda hår flytande runt ett leende och klorblekt ansikte. Hans hud är vit, som en albinodelfins. Du står och ser på honom, liksom hänger över poolkanten och möter hans ögon som är öppna mot dig och himlen ovanför. Du är det sista han ser, du och himlen. Ett ljus som bryts i miljoner strålar vandrar mot hans näthinnor och reflekteras tillbaka mot dig, som om hans ögonbottnar bestod av spegelglas. Kanske är du och himlen det enda han behövde se av allt han någonsin har sett. Du tar spjärn med händerna mot det tunna poolkanten och dyker ner och samlar hans tunga kropp i din famn, simmar upp till den flytande linjen. Häver över hans kropp på gräsmattan där han får torka i den lågtstående augustisolen. Den går långsamt ner, och pojken finns inte mer.

Jord

2008-02-21T00:30:00.005+01:00

Av jord är du kommen sägs det. Så även jag. Och om någon säger åt dig att gräva där du står, gör du det då? Av jord är du kommen, vill jag påminna dig om. Det finns så många ställen att gå vilse på, så välj dina platser med omsorg. En skog? Jaha, men vilken? Och av vilken sort? Löv-? Barr-? Kalhyggen går man inte vilse i, kan jag tipsa dig om. Var även försiktig med var du sätter dina fötter, en bilväg är att rekommendera, på så sätt håller du dig vid sidan av de stråk som inte är särskilt väl anpassade för människofötter. När du sedan kommer tillbaka från din utflykt möter du oss med helt andra ögon, och det vill vi inte. Så stanna där du är, gör det. Det rekommenderar jag. Och jord skall du åter varda.

Hedgehog in the fog

2008-01-20T00:16:00.000+01:00

Det finaste jag har sett på länge:

Något gammalt

2008-01-11T23:40:00.000+01:00

Fyller tomrummet med en gammal text:

19 MAJ 2007

Det regnar så mycket att regnet står som en dimridå mellan fönstret och gräsmattan som betraktas från insidan av glaset. Betraktaren slevar mekaniskt in kall havregrynsgröt i munnen medan fiskmåsarna oberörda av regnet spatserar omkring på trädgården. Att de befinner sig här ter sig som en omöjlighet. Vattnet (som inte är regn) är långt bort. Då och då stannar fåglarna upp och pickar varandra i nacken. Pelargonerna i fönstret slokar med sina sidenblanka kronblad. Betraktaren betraktar den jämngrå himlen, sedan pelargonerna, sedan fiskmåsarna, sedan himlen igen. I den lilla rörelse som krävs för att vända blicken från fiskmåsarna som står med fötterna i vattenpölarna, till himlen, går nackkotorna i lås.

2007

2008-01-02T01:55:00.000+01:00

Nätter kommer, nätter går. Krutröken har skingrats för längesen. Årssammanfattningar skrivs överallt; i tidningar, bloggar, dagböcker, på servetter, i huvuden. 2007. Dödens år. Låter det dramatiskt? Låter det för dramatiskt? Döden är inte dramatisk, den bara är. Framförallt är den svår att förhålla sig till, svår att ta till sig och acceptera. Jag vill inte se kistor, inte vita rosor, inga ansikten förvridna av sorg.

December

2007-12-15T00:44:00.000+01:00

Hyacinter slår ut i köksfönster. Gatorna är snötomma - det nya decembervädret. Dörröppningar till affärerna proppas igen av dunjacksbeklädda människor.
Kanske sover de, människorna, drömlöst. Kanske är de vakna. På bussarna tittar de ut genom de stora fönstren, men ser inte mycket mer än sitt eget suddiga ansikte. De där ögonen som plötsligt verkar så främmande. Hemma i köket slår hyacinterna ut och gula degar knådas av människohänder. Äter man mer än tio gram saffran på en gång dör man. Men det gör man ju inte. Äter så mycket alltså.

Bilresa

2007-11-06T23:04:00.001+01:00

När jag tittar ut genom bilrutan och ser mörkret stå still och de strålkastarupplysta träden försvinna förbi undrar jag hur man överlever november i Sverige. Där elektricitet inte finns, är mörkret avgrundsdjupt, eller som en vägg, beroende på hur man ser det. Ett tåg ringlar sig över åkern (som säkert inte är en åker, utan vad som helst, det är så mörkt så man vet inte) och det enda som syns är de fyrkantiga gula ljusgluggarna mellan vilka en massa människor sover, drömmer, sitter, går, pratar, är tysta.
Varje stad är på håll utströdda självlysande pärlor och ingenting mer.

2007-10-29T23:01:00.001+01:00

Det finns ingenting att skriva om när vädret är så menlöst som det är. En enkel ursäkt.

2007-10-07T22:24:00.000+02:00

Jag är i en lägenhet högt, högt upp i ett hus där jag aldrig varit tidigare. Utsikten är magnifik, som man säger. Jag kunde inte bry mig mindre. I ena hörnet av köket dyker du upp, du ska bara fixa väggarna lite. Förklarar att kablarna är dragna där, alldeles under den blekgula tapeten. Du stryker med händerna över väggen som blixtrar till av statisk elektricitet. Det sprakar i tapeten, mitt hår reser sig, det sticker i huden. Rädd tränger jag mig förbi dig, lägenheten är så liten. Svindel när jag kastar en blick ut genom fönstret, som att rummet balanserar på en kilometerhög flaggstång och inget annat. Ur vägguttagen kommer gnistor och snart är rummet ljust lila. Jag kastar mig ut i trapphuset och springer nerför stentrappan med gråten i halsen. Hittar inte här, försöker skynda mig fram längs cykelbanorna. Strax innan en tunnel som går under den öde bilvägen står ett gäng ungdomar. Ju närmre jag kommer desto yngre ser de ut att vara. När jag passerar dem känner jag mig vuxen, de kastar inga stenar på mig. På andra sidan tunneln är en hamn...

Hav och sjöar och sånt

2007-09-29T23:47:00.000+02:00

Plötsligt är det höst igen. Staden ligger i dimma. De grå husväggarna mellan vilka gatorna går raka ser ut som vanligt. Ett träd som tappade sina löv för tre år sen gör det igen. Sjöar ligger stilla i skogarna som oljade kastrullbottnar. Bara lite mörkare. Alla ställen som existerar, existerar även när du inte är där. Alla människor. Broar spänner över europavägar, håller uppe så mycket tyngd. Haven sitter ihop. Det du ser, ser jag. Regnet. Asfalten glömmer att vi har gått där - det gör inte jag.

...

2007-09-08T21:29:00.000+02:00

Jag kommer nog att börja skriva här igen, ska bara återhämta mig först.